Jag har fått för mig att jag ska lära mig fem nya språk. Vilket beror på att på samma sätt nu vid relativt mogen ålder fått för mig att jag besitter en viss språkbegåvning. När jag gick i skolan var det dock annorlunda. Jag hade då valt och läste franska som extra språk, det gick inget vidare kan vi säga. Fast jag tror att mer berodde på att jag var allmänt ointresserad av att lära mig franska och för all del av allt som över huvud taget hade med skolan att göra. Men nu är det annorlunda, nu vill jag lära mig vilket alltid är en förutsättning för att sådana projekt ska lyckas. Sen tror jag faktiskt att jag har visst fog för min påstådda språkbegåvning. Så här ligger det till, jag får inte så ofta tillfälle att prata engelska. Eller under perioder har jag haft det. Men jag har aldrig bott i något engelsktalande land eller så. Ändå så lyckas jag de gånger jag nu talar språket få till en i det närmaste felfri engelska. Med en viss nordisk accent så klart, det blir svårt att komma ifrån, men knappt märkbart. Det här är heller inget jag inbillar mig. Jag har fått höra det av engelsmän, amerikaner och australier vid ett flertal tillfällen. Av en australisk person som träffade både mig och en av mina vänner som är delvis uppväxt i USA, har amerikansk pappa och har bott och studerat i Australien under tre hela år sa att jag talade bättre engelska. Det ska inte vara möjligt, precis som det inte ska vara möjligt att bli skarpskytt om man har kraftigt nedsatt rörelseförmåga på grund någon sjukdom som orsakar benskörhet. Det blev visst lite skryt här och visst det är mycket möjligt att jag är inne i en självuppskattande fas här. Men det måste man väl få vara ibland.