Är det bara jag eller har värmen på mitt jobb höjts radikalt. Jag vet faktiskt inte. Personligen tycker jag att det är som att sitta i en finsk VM-bastu eller något i den stilen men mina kollegor går omkring i helt vanliga kläder som om inget har hänt. Nu när jag tänker på saken lite närmare slår det mig att det faktiskt är ganska varmt överallt. På bussen hem och hemma förstås. Ibland fryser jag märkligt nog, det är som om bastuperioden plötsligt avbryts och så blir det snorkallt helt plötsligt. Antingen håller jag på att bli tokig, förlora förståndet eller så är jag utrustad med en uppsättning speciellt känsliga nerver som känner av förändringar som global uppvärmning och sånt. Då borde jag lätt kunna landa ett välbetalt jobb hos SMHI eller NASA eller något i den stilen. Nu kan det ju förstås också vara så att jag bara hamnat i klimakteriet. Det skulle också förklara en del

Jag hatar dem verkligen. För det är väl bakterier som orsakar urinvägsinfektion för det mesta? Jag har det nu. Nu igen får jag väl säga faktiskt för det är nog fjärde gången i år som jag drabbas och det precis lika överjävligt jobbigt varje gång. Jag vet ärligt talat inte varför det här händer mig så ofta. Vad gör jag för fel? Jag har hela varma och riktiga kläder, jag är inte inkontinent. Så vad är då felet. Nu känns det som jag blir personligt straffat via illasinnade bakterier för något jag kan tänkas ha gjort tidigare i mitt liv. Vad det än nu var så tycker att det allt får räcka nu, jag har lidit nog. Jag erkänner vad som helst. Bara jag slipper. Det går ju över så klart jag behöver äta lite medicin och ger bakterierna med sig efter ett tag. Men jag skulle gärna lära mig något knep för att förebygga alltihop. Om det nu finns något sådant. Någon schysst naturmedicin kanske som folk förr i tiden känner till. Ät fem enbär varje morgon eller något sådant. Det kanske är grejen.

Jag har fått för mig att jag ska lära mig fem nya språk. Vilket beror på att på samma sätt nu vid relativt mogen ålder fått för mig att jag besitter en viss språkbegåvning. När jag gick i skolan var det dock annorlunda. Jag hade då valt och läste franska som extra språk, det gick inget vidare kan vi säga. Fast jag tror att mer berodde på att jag var allmänt ointresserad av att lära mig franska och för all del av allt som över huvud taget hade med skolan att göra. Men nu är det annorlunda, nu vill jag lära mig vilket alltid är en förutsättning för att sådana projekt ska lyckas. Sen tror jag faktiskt att jag har visst fog för min påstådda språkbegåvning. Så här ligger det till, jag får inte så ofta tillfälle att prata engelska. Eller under perioder har jag haft det. Men jag har aldrig bott i något engelsktalande land eller så. Ändå så lyckas jag de gånger jag nu talar språket få till en i det närmaste felfri engelska. Med en viss nordisk accent så klart, det blir svårt att komma ifrån, men knappt märkbart. Det här är heller inget jag inbillar mig. Jag har fått höra det av engelsmän, amerikaner och australier vid ett flertal tillfällen. Av en australisk person som träffade både mig och en av mina vänner som är delvis uppväxt i USA, har amerikansk pappa och har bott och studerat i Australien under tre hela år sa att jag talade bättre engelska. Det ska inte vara möjligt, precis som det inte ska vara möjligt att bli skarpskytt om man har kraftigt nedsatt rörelseförmåga på grund någon sjukdom som orsakar benskörhet. Det blev visst lite skryt här och visst det är mycket möjligt att jag är inne i en självuppskattande fas här. Men det måste man väl få vara ibland.

Det är lika bra att jag erkänner det här för mig själv. Jag har blivit en smula tjock, eller ganska tjock till och med om jag ska vara helt ärlig. Så pass tjock att jag måste göra någonting åt saken snart, det här är nämligen inte hållbart längre. Jag måste äta nyttigare, träna mer och öka min fettförbränning nu på en gång helst. Om jag inte gör kommer förmodligen min hälsa få oreparabla skador. Just nu ligger jag i riskzonen för att få diabetes det är jag relativt säker på. Nu har jag hört att man bli av med den typen av diabetes man förvärvat genom att vara tjock men det är säkert inte helt lätt. Så jag gör gärna vad som står i min makt för att undvika att jag får någon diabetes alls. Det är väl inte så svårt egentligen ifall jag lägger manke till. Får hoppas det i alla fall. Annars ligger jag illa till.

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Situationen runt omkring mig har blivit fullkomligt ohållbar. Fortsätter det så här länge till vet jag inte vad jag tar mig till. Hela min existens står inför, nej står i detta ögonblick under anfall, blitzkrieg på två fronter. En privat som jag inte har en chans att kontrollera eller knappt ens ta mig överlevande ur och en från lömska krafter som vill berika sig själva på min och miljoner medmänniskors bekostnad. Jag vet inte om jag orkar vara en del av det här längre. Dag för dag blir allt värre, kallare och smutsigare. Det är direkt skrämmande och det kommer bli bra mycket värre innan det vänder och något sådant ens är möjligt längre. Vi lever i ett samhälle där en av partiledarna förespråkar en obehaglig övermänniskoideologi och ser framför sig ett samhälle där de svaga en inte längre existerar. Samme partiledare hyllar också en känd internationell fascist som kastade ut miljoner människor i fattigdom, prostitution, missbruk och ond bråd död och dessutom var bästa vän med känd massmördare och diktator. Din hemska människa, säger jag bara, hoppas att du får problem med gula fläcken och blir blind eller något ännu värre.